Termen ”no-go”-zoner kom att bli vanlig efter en ledarartikel i Svenska Dagbladet den 28 oktober 2014 skriven av Per Gudmundson med rubriken ”55 no go-zoner i Sverige”. ”No-go”-zon är en politisk och kontroversiell term för ett område i en tätort som någon våldsbenägen grupp, till exempel paramilitär eller kriminellt nätverk eller andra grupper har tagit kontroll över så att området är bortom kontroll från staten, polis och militär. ”No-go”-zon är ursprungligen ett slanguttryck som den amerikanska militären använde för områden som kontrollerades av rebeller. Den svenska polisen har aldrig använt begreppet ”no-go”-zon. Ordet utsatta områden förekommer dock.
Polisens nationella operativa avdelning (NOA) som Per Gudmundson hävdade till i sin rapport ger en utförlig beskrivning och definition vad som krävs för ett utsatt område. Några av de punkterna är:
* Låg socioekonomisk status
* Kriminella har en en påtaglig inverkan på lokalsamhället.
* Otrygghet bland de boende.
* Förekomst av extremism i olika former.
Utsatta område är ett begrepp som polisen i Sverige använder för att beskriva områden med över tid låg socioekonomisk status och kriminell påverkan på lokalsamhället. Ett riskområde är ett område som ligger i riskzonen för att bli särskilt utsatt och där läget anses vara alarmerade. Utsatta områden skapas inte av etniskt ursprung, hudfärg eller kultur utan handlar istället om samhällsklasser, segregation och förutsättningar.
Finns det ”no-go”-zoner i Sverige då? Nej det gör det inte. Det finns inga områden i Sverige dit polisen inte vågar åka in därför att dessa områden skulle vara under belägring på grund av rebeller. Det finns heller inga bostadsområden i Sverige där polisen inte kan upprätthålla lag och ordning. I en enkel förklaring på en komplicerad fråga finns det dock 55 stycken ”no-go”-zoner i Sverige.
Skribent: Sverigearkivet, Elin Lindgren
SVERIGEARKIVET 