Föreställningar om det egna folkets renhet växer fram under romantiken, sent 1700-tal och tidigt 1800-tal, sammanflätat med idéer som de om nationalstaten och folksjälen. Det är också under samma tid som idéerna om demokratin börjar ta form. Men vem ska få del av den nya demokratin, och vilka tillhör egentligen folket? I början på 1900-talet var rasbiologi en modern och populär vetenskap som hade brett stöd i samhället. År 1909 bildas Svenska sällskapet för rashygien, som bedriver ett starkt lobbyarbete för ett rashygieniskt perspektiv på samhällsutvecklingen. Bakom opinionsbildningen står ett tvärpolitiskt nätverk av forskare och politiker som vill åstadkomma främst två saker: grunda ett rasbiologiskt vetenskapligt institut åt landets ledande rasbiolog Herman Lundborg och införa steriliseringslagar i Sverige.
År 1920 motionerade socialdemokraten Alfred Pertén (S) tillsammans med bondeförbundaren Nils Wohlin (C) om behovet av rasbiologisk forskning. Fredagen den 13 maj 1921 fattade riksdagen utan omröstning beslut att upprätta ett Statens institut för rasbiologi. Bakom riksdagsbeslutet fanns en motion, som bland annat hade undertecknats av socialdemokraten Hjalmar Branting (S) och högerns Arvid Lindman (M). Herman Lundborg blev SIFR’s första chef. För Herman Lundborg var arvet och biologin allt, och en människas miljö eller levnadsomständigheter intet. Lundborg är utan tvekan den person som står i centrum för svensk rasbiologi. Lundborg genomförde rasbiologiska undersökningar av 100.000 svenskar och år 1943 avled Lundborg, ensam, bitter och isolerad.
Statens institut för rasbiologi (Rasbiologiska institutet, även förkortat SIFR) öppnades 1922 i Dekanhuset i Uppsala och var en svensk administrativt fullt självständig forskningsinstitution. SIFR var alltså inte en klinik för sterilisering. Syftet med SIFR var att genom rasbiologisk forskning hitta orsakerna till brottslighet, alkoholism, psykiska problem – och på så sätt underbygga en rationell befolkningspolitik. Det parlamentariska stödet för SIFR var inte starkt. Det fanns nämligen reservationer i riksdagens kammare, vissa ledamöter var tveksamma till om det var läge för att starta upp en forskningsinstitution med statliga pengar givet det ekonomiska läget i landet. Något som också var skäl till såväl att SIFR startade upp med endast sju anställda och en budget på sextiotusen kronor. Under nästa årtionde stagnerade SIFR i och med att anslagen halverades. SIFR var ett resultat av lobbyarbete från Svenska sällskapet för rashygien, där det ingick såväl forskare som politiker. Men institutet blev aldrig stort. Efter några inledande energiska år går luften ur Statens institut för rasbiologi. Och i takt med nazismens genomslag i Tyskland förlorar också rasbiologin i anseende som vetenskap i Sverige. SIFR lyckades aldrig uppvisa några användbara resultat.
Statens institut för rasbiologi avvecklades av socialdemokratin 1958 och ersattes av Institutionen för medicinsk genetik, och verksamheten knöts till universitetet. Idag sker forskning kring genetik vid Uppsala universitets genetikcentrum. När man sysselsatt sig med rasbiologin och rashygienen under en längre tid börjar perspektiven till sist förskjutas en aning och man ställer sig nya frågor. Idag har de flesta en rättsuppfattning som säger att utvecklingsstörda har samma rättigheter som andra medborgare. Hur nära ytan ligger egentligen värderingar av det här slaget? Som vi har sett kan de dyka upp i mycket olika politiska sammanhang. Vad ska till för att de ska dyka upp igen? Man bör ha i åtanke och kunskap att ras- och socialhygien var dåtidens motsvarigheter till en mängd andra mer eller mindre statsunderstödda folkhälsoprojekt. Politiker och enskilda i Sverige under tjugo-trettio-fyrtio-femtio-talen var inte onda, det var inte av förakt och hat man fick för sig att det var lämpligt att försöka sterilisera bort sociala problem och belastningar. Egentligen hade man bara en riktigt dålig problemlösning och en attityd som gick i tiden.
Envar bör förstås inte bagatellisera effekterna av steriliseringsprogrammet. Alldeles oavsett om intentionen var illvillig eller ej var ju konsekvenserna av programmet fortfarande repressiva och förtryckande för stora grupper i samhället. Hur man än väljer att se på det är det klart att man betraktade vissa grupper som ekonomiska eller sociala belastningar som behövde åtgärdas. Man valde på den tiden att investera i rashygien och annat. I dag gör man det genom att minska inflödet av vissa grupper i samhället genom att påtala en mer restriktiv invandring. Vad gäller steriliseringsprogrammen var de initialt motiverade av sociala hänsyn, man trodde att det var billigare och mer moraliskt att hindra utvecklingsstörda från att skaffa barn än att staten skulle ta hand om såväl dem som deras avkomlingar. Liknande hänsyn låg också bakom steriliseringen av andra grupper, man var ute efter att barn inte skulle behöva växa upp i vissa miljöer samt att vissa problematiska grupper i befolkningen skulle minska. Idag vet vi att det inte fungerar, vi har också kommit fram till att det är djupt omoraliskt att påtvinga människor kroppsliga ingrepp. Vi har lärt oss av historien och idag tar vi kraftigt avstånd från dessa vetenskapliga alster som förespråkade rasbiologi.
Alla partier i Sverige har rasism på sitt samvete. Skillnaden är vad man vill föra för politik idag och när och hur man var rasistisk. Ja, rasbiologiska institutet var sjukt, men det öppnades för snart 100 år sedan och det låg, hur sjukt det än låter, i tiden med rasism. Det var det normala på den tiden. Sverigedemokraterna är ett parti som har sina rötter i den nynazistiska rörelsen och bildades väldigt nyligen för att vara ett riksdagsparti. Dessutom för de en rasistisk politik idag. Det är det relevanta. Inte vad folk gjorde och inte gjorde för 100 år sedan eller ännu längre tillbaka.
Källor: dn.se, aftonbladet.se, wikipedia.org, dagenssamhälle.se, levandehistoria.se, forskningochframsteg.se
Skribent: Sverigearkivet, Nathalie Lindberg
SVERIGEARKIVET 